Strindberg: Tordenregn

August Strindberg (1849 - 1912)

Tordenregn

Det var i bonderosernes tid
Og jasminernes
Hun sad ved mit bord og var blid
Det var blomsternes skyld og vinenes
Vi blandede tanker og blik
Ordene kom og gik
Og vævede et net omkring os
Vi var ét og levede
Hinandens liv som vort eget
Vi talte forlegent med tankestreger
Og kanske mest med spørgsmålstegn - -
En sjælenes bryllupsfest!
Og solen skinnede så smukt
På jasminerne
Som blandede en duft så ren
Med vinene
Da mørkner det pludselig
Og luften bliver tung og stille
Solen skinner ikke mere
Blomsterne lukkes, enebærbusken skælver
Vi tav, hun tog min hånd
For rædslen bandt vor tunge
Kun øjnene vovede at spørge
Om vi nu skulle dø af samme lyn…
Da falder sagte tunge stænk
På ruderne og kobbertaget
Og dråberne de krydses - tænk!
Og dækker ruderne med udråbstegn
Da brast det over taget
Og mulmet stod i ild og luer
Så svarer himlen med et brag
På barnets alt for dumme spørgsmål. 

V/ EKS

Åskregn

Det var i peonernas tid

och jasminernas.

Hon Satt vid mitt bord och var blid;

det var blommornas skuld och vinernas.

Vi blandade tanke och blick.

Och ordet det kom och det gick,

ett nät omkring oss det vävde;

vi voro ett, och vi levde

varandras liv som vårt eget;

vi talte med tankstreck förläget,

och frågetecken törhända mest – -

en själarnes bröllopsfest!

Och solen så vackert sken

på jasminerna,

som blandade doft så ren

med vinerna.

Då mörknar det plötsligt till,

och luften blir dov och still.

Nu solen har upphört lysa,

och blommorna slutas, träden rysa.

Vi tystnade, hon tog min hand,

när skräcken helt vår tunga band;

och endast ögat vågade en fråga

om vi nu skulle dö av samma låga…

Då faller sakta tunga stänk

på fönsterrutorna och blecken;

och dropparne de krossas – tänk!

och täcka rutorna med utropstecken.

Nu brast det över husets tak,

och molnen stå i eld och lågor.

Så svarar himlen med ett brak

på barnens alltför dumma frågor.