Stjernedigt 47

Tomas Tranströmer: Det vilda torget (1983)

 

Vintrens Blick

Jag lutar som en stege och når in
med ansiktet i körsbärsträdets första våning.
Jag är inne i färgernas klocka som ringer av sol.
De svartröda bären gör jag slut på fortare än fyra
skator.

Då träffas jag plötsligt av kylan från långt håll.
Ögonblicket svartnar
och sitter kvar som yxans märke i en stam.

Från och med nu är det sent. Vi ger oss av
halvspringande
utom synhåll ner, ner i det antika kloaksystemet.
Tunnlarna. Där vandrar vi i månader,
halvt i tjänst och halvt på flykt.

Kort andakt när någon lucka öppnar sig över oss
och ett svagt ljus faller.
Vi ser uppåt, stjärnhimlen genom
avloppsgallret.


Vinterens blik

Jeg hælder som en stige og stikker ansigtet
ind i kirsebærtræets første hjem.
Jeg er inde i farvernes klokke som ringer af sol
De sortrøde bær får jeg has på hurtigere end fire
skader.

Da rammes jeg pludselig af en kulde langt borte fra
Øjeblikket sortner
og sidder som øksens mærke i en stamme.

Fra nu af er det sent. Vi begiver os
halvt springende
uden for synsvidde, ned i det antikke kloaksystem.
Tunellerne. Der vandrer vi i måneder,
halvt i tjeneste og halvt på flugt.

Kort andagt når en luge åbner sig over os
og der falder et svagt lys ned.
Vi ser opad, stjernehimlen gennem
kloakristen.

v/ Erik K. Sørensen

 

https://www.nobelprize.org/